Varför ubåtskränkningar?

26 januari, 2015
Kommentarer inaktiverade för Varför ubåtskränkningar?

Författare: Karlis Neretnieks, generalmajor (ret)

Ubåtskrankningar 2015Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det: krigsförberedelser, ilandsättande av agenter, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag o.sv. Få debattörer satte dock in den då eventuella kränkningen i ett större sammanhang.

Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett större, och även historiskt sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var lätta att se.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser även där artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är fortfarande, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, eller kanske bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas om de snabbt ska kunna verkställas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentligt stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är än idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. För WP fanns det alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt (före krigsutbrott) utlagda mineringar.

För det fjärde, vid all militär planering, så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådana faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en dåre skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav när det gällde att dolt, eller när så behövs provokativt, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är också densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag sämre geografiska utgångsläge, jämfört med Kalla kriget, i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är: Varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats. Den marina närvaron längs svenska kuster är inte vad den varit, långt därifrån.

Idag kan det också finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en viss underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet. Risken är där att man i rädsla för att provocera en stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar nödvändiga motåtgärder innan det är försent. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss.

Kan vi och vill vi försvara oss? Sammantaget: Vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.

Karlis Neretnieks, generalmajor (ret)

Källa: karlisn.blogspot.se

Det är inte möjligt att kommentera just nu.