Sanning och konsekvens.

28 februari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Sanning och konsekvens.
Sanning och konsekvens.

Författare: Björn Sandström, Masterclub AB

Jag är bekymrad.

Bekymrad över hur våra beslutsfattare ljuger och gör vad de kan för att mörklägga sanningar. Detta tycks gälla såväl politik som näringsliv. Och ansvar tycks ingen vilja ta. Vart är vi på väg? Går det inte längre att lita på våra beslutsfattare?

Ta t.ex. NUON-affären: Var Reinfeldt och Borg informerade och gav sitt godkännande? Så borde det ha varit, men istället skyller man på Maud Olofsson vilket är bekvämt eftersom hon inte längre finns med i regeringskretsen. Eller Saudi-affären där politiker som bör vara ansvariga som vår handelsminister och vår utrikesminister spelar ovetande och låter istället försvarsministern skämma ut sig genom att förneka att Saudiarabien är en diktatur.

För att inte tala om Telia-Soneras vidlyftiga affärer i före detta Sovjetrepubliker som Uzbekistan. Vart tog samhällsnyttan vägen och var kom den snöda kvartalsekonomin in i bilden? Och vem bär ansvaret och vilken information får svenska folket egentligen?

För någon vecka sedan råkade jag titta på Dokument Inifrån, där man tog upp regeringens ekonomiska politik och de sidor av politiken som man uppenbarligen inte vill ska komma till svenska folkets kännedom.

Allt mindre av det växande välståndet kommer nämligen vanliga löntagare till del. Inte på hundra år har svenska löntagare fått så lite betalt för vad de faktiskt producerar. I stället har aktieägarvärdet liksom kvartalsekonomin stått i centrum. De senaste trettio årens ekonomiska politik har gjort Sverige till ett land med kraftigt ökande inkomstskillnader. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna som tillfaller löntagarna.

Men politikens syfte har varit en känslig fråga och politikerna har undvikit att tala klarspråk till väljarna.

– Jag vill påstå att man rentav mörkat det här och uttryckt sig oerhört svävande, säger Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.

Man frågar sig om det verkligen är en medveten politik att mörka sanningarna för svenska folket? Eller är det bara omedveten dumhet, att man inte förstår konsekvenserna av sitt agerande, eller att man inte grundar sina beslut på fakta? Kanske en kombination av alla dessa brister.

Åtminstone kan man ställa denna fråga efter den senaste tidens försvarsdebatt där vår statsminister utpekat försvarsmakten som ett särintresse.

I sin iver att vara partiledningen till lags har den nymoderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gått ut i debatten och påstått att försvarsmakten på intet sätt är underdimensionerad, utan tvärtom en av världens starkaste.

För att bevisa sitt påstående räknar han bland annat upp följande imponerande vapeninnehav som Sverige skulle förfoga över:

  • 280 stridsvagnar
  • 55 artilleripjäser
  • 569 stridsflygplan
  • 103 helikoptrar
  • 18 jagare
  • 13 korvetter
  • 12 ubåtar

Tyvärr inte en siffra rätt. För att ta några exempel så har marinen inte haft jagare sedan HMS Halland och HMS Småland utrangerades på 80-talet.

Det finns visserligen fem Visby-korvetter men dessa är inte operativa eftersom bl.a. modernt luftvärn saknas ombord. Antalet stridsflygplan är i verkligheten inte ens en femtedel av ovanstående antal, liksom antalet helikoptrar. Inte heller siffrorna för stridsvagnar, artilleripjäser och ubåtar stämmer med verkligheten utan är rena fantasisiffror.

Man undrar om det är på denna typ av ”fakta” som regering och riksdag fattar sina försvarsbeslut. Att dessutom presentera rena lögner för folket tycker jag är oacceptabelt.

Skärpning!

Det är inte möjligt att kommentera just nu.