Så styr världens sämsta idé börsen.

5 januari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Så styr världens sämsta idé börsen.
Så styr världens sämsta idé börsen.

Författare: Andreas Cervenka, redaktör SvD Näringsliv

Varför körde Telia Sonera i diket och hur kommer det sig att dagens entreprenörer hellre fjärilsimmar över Barents hav än sätter sitt livsverk på börsen? Kanske för att aktiemarknaden styrs av en ideologi som skapat precis de problem som den var tänkt att lösa.

Erik Hamrén var pressad. 1-0-segern hemma mot Österrike betydde visserligen att Sverige säkrat en plats i VM-slutspelet. Men segermarginalen var långt under fotbollsanalytikernas genomsnittsprognos på 2,19 mål, enligt en sammanställning som Unibet gjort. Sportbilagornas dom var hård. ”Hamrén sviker igen”. På presskonferensen haglade de ilskna frågorna. Borde inte Erik Hamrén flera veckor före match gått ut och varnat för att landslaget var på väg att prestera långt under marknadens förväntningar?

Visst låter det löjligt. Välkommen till aktiemarknaden. Där är det vanlig grå vardag. Det räcker med att följa cirkusen kring bolagens kvartalsrapporter för att förstå. En framgångsmaskin som levererar stigande vinst för trettionionde kvartalet i rad kan få sin rapport stämplad som dålig medan katastrofsiffror från ett skämtföretag med tre andetag kvar till konkurs kan belönas med ett så kallat glädjerally.

Resultatet betyder inget, förväntningarna allt. Allt är en logisk följd av det budord som börsen lyder under: ett företags enda syfte är att tjäna sina aktieägare.

     Detta har längevarit så självklart att det knappt diskuteras. Men så har det faktiskt inte alltid varit. Så sent som i början av 70-talet var direktörerna företagens kejsare. De förväntades hålla flera bollar i luften samtidigt. Förutom vinst skulle bolagen även skapa arbetstillfällen, bra produkter och allmänt trevlig stämning i samhället. Luddigt och ineffektivt tyckte ett antal ekonomer anförda av Nobelprisbelönade Milton Friedman.

Företag borde hänge sig åt en enda sak, att maximera värdet för aktieägarna. Makten skulle vridas ur de självsvåldiga chefernas händer, annars berikade de bara sig själva. För att få direktörerna att fullt ut koncentrera sig på denna nya ädla uppgift skulle de också bli ägare och förseddes med rikliga doser aktier och optioner.

En föregångare blev General Electrics vd Jack Welch som visade hur det nya spelet skulle spelas. Under en period lyckades GE pricka eller överträffa analytikernas förväntningar fyrtiosex av fyrtioåtta kvartal, en nästan misstänkt hög träffsäkerhet. Så blev han också en av de första tjänstemännen som kunde titta sig själv i spegeln och se en miljardär. Denna aktieägarorienterade modell har sedan dess omfamnats över hela världen, även i Sverige. Det finns baraett litet problem: den fungerar inte.

Den kanadensiske professorn Roger Martin konstaterar i sin bok Fixing The Game att aktieägardoktrinens stenhårda fokusering på högre vinster har lett till..eeh…lägre vinster. Enligt en stor studie av revisionsbyrån Deloitte är amerikanska företags avkastning på sina tillgångar bara en tredjedel av vad den var 1965. Börsindexet S&P 500 har gått sämre sedan 1976 än under den föregående fyrtioårsperioden. Vd-ersättningar ställda i relation till företagens vinster steg däremot med åttahundra procent mellan 1980 och år 2000.

     Roger Martin skiljerpå den riktiga marknaden, hur företagen går, och aktiemarknaden, som är ett spel om förväntningar. För en modern vd med portföljen fylld av optioner råder det ingen tvekan om vilken som är viktigast. Att vårda kursen ger mer än att bygga ett långsiktigt starkt företag. Återköp blir hetare än innovationer, svindyra företagsköp sexigare än kundservice. Frestelsen att manipulera siffrorna och ta sinnesjuka risker ökar.

Etik blir ointressant. Telia Sonera har knappast gått in i länder där oliktänkande kokas och korruption är lika vanligt som vatten på grund av ett hårt tryck från kunder, anställda eller ägarna svenska folket. Däremot blev analytikerna glada. SEB:s vilda utlåning i Baltikum fick aktiekursen att rusa och gjorde cheferna till optionsmiljonärer. Hur det gick sen vet vi. Inte ens Jack Welch bygge var robust. Sedan han lämnade GE har börsvärdet mer än halverats.

Allt det somskulle bli bättre med ägarkapitalismen tycks ha blivit värre; sämre skötta företag och girigare direktörer. När samtidigt aktieägarkollektivet blivit alltmer mer nervöst och kortsiktigt förvandlas börsen till ett digitalt kasino utan koppling till verkligheten. Perfekt för de robotar som dominerar handeln men pest för seriösa företagare.

Vad är då alternativet? En idé som Roger Martin och andra för fram är begreppet kundkapitalism, där kunderna snarare än ägarna tar plats på vd-rummets altare. Om de är på gott humör löser sig resten. En genomgång som Harvardprofessorn Rosabeth Moss Kanter gjort, visar att de företag som skapat mest värde till sina aktieägare är de som (hoppsan) fokuserar på helt andra saker.

Men vänta nu. Visst måste det finnas massor av bra argument för en lära som dominerat näringslivet i decennier? Vad säger Jack Welch?  Jo, så här till Financial Times för ett par år sedan: ”Aktieägarvärde är världens dummaste idé. Det är ett resultat, inte en strategi. De viktigaste uppdragsgivarna är de anställda, kunderna och produkterna”.

Case closed, som Sherlock Holmes skulle ha sagt.

Andreas Cervenka, redaktör SvD näringsliv

Det är inte möjligt att kommentera just nu.