Kriget i Syrien – betyder det något för oss?

5 januari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Kriget i Syrien – betyder det något för oss?
Kriget i Syrien – betyder det något för oss?

För­fat­tare: John Hagard, Ambassadör

Kriget i Syrien är ett trauma för alla i Syrien, alla i Libanon, alla i Israel och alla i Palestina, för alla kurder, för muslimer av olika riktningar och för dito kristna.  Det har nationella, regionala och globala implikationer. Och det utspelas i Europas närområde.

Hade jag skrivit för SMOGen under min tid som i chargé d´affaires i Damaskus och Beirut hade jag idag med viss självhävdelse kunnat säga: vad var det jag sa´?

Men läsaren ogillar självgodhet. Du vill nog hellre ta del av en analys som kanske hugger i sten om framtiden än få en repetition av vad du redan vet.

Syrien

Landet har som de flesta i regionen varit en ”failed state” på ruinerna av det efter första världskrigets slut imploderade ottomanska väldet.  Kurder som också finns i Irak, Iran och inte minst i Turkiet utgör en skärva i Syriens kalejdoskop, sunnimuslimer som inte är kurder, shiamuslimer inkl dess alaouitiska riktning samt kristna utgör andra komponenter. Den arabisk-kommunistiska partibildning som kallas Baathpartiet var språngbräda för det envälde som utvecklades av Hafez Al Assad, ett envälde som sonen Bashir Al Assad tog över mera av nödtvång än lust efter faders död. Egentligen skulle Bashirs äldre bror som skolats in i rollen som efterträdare/diktator tagit över efter fadern, men han dog i en bilolycka före faderns död.

Genom ett klassiskt angivarsystem, hård censur och en överrepresentation för Assad-familjens klaner inom den alaoutiska riktningen lyckades man hålla samman Syrien med massivt stöd från Sovjetunionen, senare Ryssland trots det stora debaclet 1973 då Golan-höjderna strax söder om Damaskus förlorades. Israel ockuperar dem sedan dess.

Majoriteten, ungefär 60 procent av den syriska befolkningen är sunni-muslimer, dvs religiöst befryndade men alls inte slaviskt beroende av trosfränder i Saudiarabien och Qatar. Sett med Assadregimens ögon kan man hävda att den skickligt lyckades spela ut majoriteten till gagn för minoriteterna, shia, inkl alaouiter, kurder och kristna.

Efter att under fem veckor i Beirut med avstickare till Damaskus, ha lyssnat till arabiska analytiker och diplomatkolleger tror jag att den syriska revolutionen, som inleddes i mars 2011, gått i stå eftersom flera minoriteter inte velat/förmått göra gemensam sak med den huvudsakligen sunnimuslimska majoritetens revolutionära strävan.

Ett exempel på hur Assadregimen utnyttjat sitt interna militära övertag är att soldaterna i armén precis som i befolkningen i övrigt består av ungefär 60 procent sunniter. Men dessa har inte fått delta i de operationer som inletts med massiv flygbombning. Det är först sedan städer och stadsdelar ”rensats” med flygattacker, som man släppt fram sunnitiska soldater som då inte stött på hårt motstånd. Hade de deltagit tidigare hade de sannolikt vägrat resa vapen mot sina trosfränder.

Den franske FN-ambassadören hävdade i början av augusti i år att ju längre inbördes-kriget pågår, desto flera ”frivilliga” kommer att vilja lägga sig i utvecklingen i Syrien. Hizbollah i Libanon, sunniter i Quatar och kungadömet Saudiarabien ger syn för sägen. Och salafister, mörksens män som gjort stora landvinningar i Egypten och Tunisien, låter nu enligt samstämmiga rapporter sina vapen tala i Syrien.

Kofi Annan, FN-medlaren som gav upp, sade häromdagen i en intervju med en svensk journalist att det inte finns en väpnad lösning på kriget i Syrien. Endast en förhandlings-lösning också med rysk och kinesisk medverkan kan få slut på kriget. Jag håller med, men som jag skall belysa senare är det knappast troligt att dessa båda vetokramare i säkerhets-rådet skulle vilja se en fredlig utveckling.

Att Förenta staterna och EU, inkl Sverige så länge stödde SNC, Syrian National Council, en exilorganisation bestående av gamla politiker med låg representativitet och med ringa kunskap om utvecklingen dag för dag på marken i Syrien har inte heller bidragit till att en fredlig lösning främjats. Kanske kan det nya råd som tillkom i Doha för några veckor sedan och som nu stöds aktivt av Frankrike, den gamla kolonialmakten i Syrien och Libanon, både vara mera representativt och därför bli ett mera aktivt bidrag till förhandlingslösningar. Att det är de som rör sig på marken i Syrien och inte exilorganisationer, som kommer att fälla avgörandet när det en gång kommer är givet, säger alla jag träffat.

Libanon

Också Libanon är på många sätt en failed state. Fråga franska diplomater och amerikanska soldater. Och anhöriga till dem som dödades och sårades allvarligt under inbördeskriget 1975 till 1990. Eller alla de som såg Beiruts down town försvinna först av artillerield och senare av grävskopor. I Libanon vågar man inte göra en ny folkräknig för då skulle man upptäcka det alla vet, nämligen att den kristna delen av befolkningen krympt drastiskt relativt den muslimska. Den libanesiska armén består av huvudsakligen sunnitiska soldater, ofta rekryterade i landets norra del (Tripoli och Akkar) .Majoriteten i officerskåren är emellertid kristen. Risk för att den splittring som rådde under inbördes-kriget upprepas är inte försumbar. Sannolikt har Hizbollahs väpnande styrkor större slagkraft än landets reguljära armé.

Man kan säga att när Syrien – äntligen tvingades lämna Libanon efter mordet på Rafik Hariri 2005 så försvann det modererande inflytande – på gott och ont – som Assad-regimen haft på Libanon. När nu Assadregimen i Syrien inte längre kan balansera, eller mera drastiskt uttryckt, lägga ett kraftfullt militärt lock på vad som sker mellan kristna miliser och Hizbollah krigsmakt så har fältet åter lämnats öppet för ett nytt kaos i Libanon.

Tar sunnimuslimska krafter gisslan i Syrien klipper shiiter till med samma mynt mot sunniter i Libanon. För att skapa kaos stänger shiiter vägen till flygplatsen i Beirut och vill man skapa friktioner och stopp i trafiken mellan Beirut och Damaskus eller vice versa så skapas friktioner på flera håll i Bekaadalen, Hizbollahs urhem. Där går huvudvägen mellan Beirut och Damaskus.

Det är troligt att när en kraftig laddning med en bilbomb sprängdes vid Sassintorget i den kristna delen, Ashrafieh av Beirut så var det ett slag mot den antisyriska, provästliga 14-mars- alliansen bestående av sunni och några kristna grupperingar. Om man vill kan bilden kompliceras ytterligare genom att peka på att det också finns kristna grupper som är prosyriska . Det var en signal om att de politiska krafter som vill ta makten från den regering i vilken Hizbollah har ett stort inflytande bör tänka efter innan de driver fram ett nytt inbördeskrig .

Att Laurent Fabius med vackert tal i Beirut om stöd för de kristna i Libanon eller påven på besök där i september skulle kunna påverka utvecklingen i positiv riktning i Libanon har i varje fall jag svårt att tro. ”Hur många stridsvagnar har påven” och för vilka grekisk-ortodoxa eller armeniskkristna i Libanon utgör han rättesnöre eller inspiratör?

Israel

Tar sunnimuslimska krafter över i Syrien står Hizbollah utan försörjningslänk mellan Iran och södra Libanon. Fler än jag tror dock att Hizbollah klarar sig väl på egen hand med en solid rekryteringsbas bland de fattiga i Bekaadalen och framförallt i Tyrus och Sidon,      d v s i området mellan västra och södra Beirut och gränsen mot Israel. Att det finns de som i Assad-regimens sönderfall gärna ser en upptrappning av kristemperaturen i triangeln Israel  /  Libanon /  Syrien visades häromdagen då Assadregimen inte lyckades förhindra att de israelockuperade Golanhöjderna besköts.

Det har tjänat både Israel och Syrien väl att inte ett skott har avlossats mellan de båda ländernas krigsmakter sedan demarkationen efter kriget 1973. Att Israel och Syrien trots bitter fiendskap och i avsaknad av fredsavtal trots allt och fortfarande kan samarbeta med UNDOF (United Nations Demarcation Observer Force) som mellanhand visas av att syriska förband med UNDOF:s godkännande gick in på Golan och rensade upp de syriska rebellförband som brutit vapenvilan mellan Syrien och Israel.

Turkiet

Man vill gärna tro att Turkiet med en stark krigsmakt, en sunnimuslimsk majoritet och en krympande sympati för Israels agerande i regionen, skulle utgöra en tungviktig aktör i Syrien för att åstadkomma en förhandlingslösning.

Men och detta är ett starkt men, Turkiet har andra intressen i regionen också, nämligen att hålla kurdiska autonomisträvanden stången. Liksom i Iraks norra delar kring Erbil är gränstrakterna på den syriska sidan av gränsen mot Turkiet dominerad av kurder. Man behöver inte skrämma med namnet Öcalan för att förstå att det sista man i Turkiet önskar är en växande autonomi för kurderna i norra Syrien, en autonomi som skulle stödja samarbetssträvanden mellan kurderna där och de i Irak, i Iran och allra värst, sett med Ankaras ögon, i Turkiet självt.

Av skäl som har att göra med den kemalistturkiska skräcken för kurdisk självständighet kan man knappast vänta sig mera aktivt deltagande på turkisk sida för att åstadkomma en lösning i Syrien. Det är ändå berömvärt att man i Turkiet med humanitärt engagemang hittills bistått de många flyktingarna som kommer till Turkiet från Syrien.

Saudiarabien m fl

Jag betvivlar att Riyadh har ett strategiskt intresse av Syrien. Däremot har kungadömet som stöder sig på den mest konservativa, kvinnofientliga formen av islam, whahabismen samma strävan i Syrien som i Bahrain, nämligen att ge shiiterna i dessa båda länder minskat inflytande. Shiiter ses på goda grunder som stöd åt det allvarligaste hotet mot sunnitisk islam, nämligen ayatollahregimen i Iran.

Ryssland och Kina

Syrisk följsamhet mot Ryssland är garantin för att Ryssland inte bara skall behålla en hamn i Medelhavet . Den av ryskt marininfanteri hårdbevakade hamnen i Tartus, strax norr om gränsen till Libanon, är viktig för Rysslands fotfäste i regionen och sannolikt den plats varifrån Assad en dag kan fly till Ryssland. Allinsen mellan Moskva och Damaskus är grunden för att Ryssland alls skall kunna öva inflytande på utvecklingen i Mellan-östern. Under Nassers tid i Egypten hade Sovjetunionen två pelare för droit de regard i regionen, nu återstår endast Syrien.

Hur länge kan Ryssland och Kina satsa på fel häst, ådra sig världssamfundets avsky för att de blundar för den syriska befolkningens död och lidanden och för att landet föröds, frågas ofta i Västvärlden – också av dem som med önsketänkande i Sverige hoppas att FN skall utgöra en garant för fred och för att mänskliga rättigheter respekteras.

För Ryssland och i någon mån Kina är sådana resonemang endast uttryck för motsidans vanmakt: den vanmakt som följer i spåren på amerikansk nedgång och krympande inflytande inte bara i Mellanöstern samt på Europas oförmåga att se om sitt eget hus och som därför saknar både förmåga och vilja att projicera någon makt över dem som borde ta sitt förnuft till fånga i Syrien.

För Ryssland är Syrien ett utmärkt område för kris och krig för att hålla Västvärlden, om man kan tala om den som en homogen storhet, borta från inflytande.

Det finns ett annat skäl för rysk och också kinesisk förståelse för Assad-regimens belägenhet. De båda jättestaterna hyser en välgrundad oro för att arabisk vår, regionala autonomisträvanden och religiös glöd skall spridas till befryndade grupper i Ryssland och Kina.

Ryssland har en stor muslimsk befolkning. Med en krympande europeisk befolkning växer den muslimska relativt sett – och detta inom en ganska nära framtid.

I Kina värnar man självfallet om sin vetorätt i säkerhetsrådet, men en vän har klokt påpekat för mig att för kineserna vore det livsfarligt om principer som  responsability to protect och humanitarian intervention vinner burskap i folkrätten. (I Sverige använder vi begreppet folkrätt som om det vore en rätt för folken när det i själva verket är en staternas rätt, åtminstone inom ramen för FN-systemet.)

Israel och Iran

Egentligen hör inte dessa båda länder till grundekvationen om Syrien och Libanon. Men för mig framstår de som bärare av det existentiella hotet, hotet om en kärnvapen-konflagration bara fyra timmars flygresa från Frankfurt.

En syrisk kollaps, Hizbollahs monomana Israelhat, Irans kärnvapenprogram och Bibi Netanyahus flygskrammel mot Irans kärnenergiprogram är tillräckligt starka hot för att man ibland kan somna orolig. (Läget är långt mera explosivt och oförutsägbart än när Israel gjorde det förra gången, bombade sönder Saddam Husseins kärnreaktor i Osirak år 1981. ) Att Barak Obama skulle lyckas hålla tillbaka ett Israel som har bestämt sig för att slå till mot Iran håller jag för uteslutet.

Sker det kommer de radioaktiva molnen från Tjernobyl att framstå som parfym .

Jag säger som en annan svensk författare: ”det är synd om människorna” – John H

Det är inte möjligt att kommentera just nu.