Kriget i Syrien – betyder det något för oss?

5 januari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Kriget i Syrien – betyder det något för oss?
Kriget i Syrien – betyder det något för oss?

För­fat­tare: John Hagard, Ambas­sa­dör

Kri­get i Syri­en är ett trau­ma för alla i Syri­en, alla i Liba­non, alla i Isra­el och alla i Pales­ti­na, för alla kur­der, för mus­li­mer av oli­ka rikt­ning­ar och för dito krist­na.  Det har natio­nel­la, regi­o­na­la och glo­ba­la impli­ka­tio­ner. Och det utspe­las i Euro­pas när­om­rå­de.

Hade jag skri­vit för SMO­Gen under min tid som i char­gé d´affaires i Damas­kus och Beirut hade jag idag med viss själv­häv­del­se kun­nat säga: vad var det jag sa´?

Men läsa­ren ogil­lar själv­god­het. Du vill nog hell­re ta del av en ana­lys som kanske hug­ger i sten om fram­ti­den än få en repe­ti­tion av vad du redan vet.

Syri­en

Lan­det har som de fles­ta i regi­o­nen varit en ”fai­led sta­te” på rui­ner­na av det efter förs­ta världs­kri­gets slut implo­de­ra­de otto­mans­ka väl­det.  Kur­der som ock­så finns i Irak, Iran och inte minst i Tur­ki­et utgör en skär­va i Syri­ens kalej­do­skop, sun­ni­mus­li­mer som inte är kur­der, shi­amus­li­mer inkl dess ala­oui­tis­ka rikt­ning samt krist­na utgör and­ra kom­po­nen­ter. Den ara­bisk-kom­mu­nis­tis­ka par­ti­bild­ning som kal­las Baat­h­par­ti­et var språng­brä­da för det enväl­de som utveck­la­des av Hafez Al Assad, ett enväl­de som sonen Bashir Al Assad tog över mera av nöd­tvång än lust efter faders död. Egent­li­gen skul­le Bashirs äld­re bror som sko­lats in i rol­len som efterträdare/​diktator tagit över efter fadern, men han dog i en bilo­lyc­ka före faderns död.

Genom ett klas­siskt angi­var­sy­stem, hård cen­sur och en över­re­pre­sen­ta­tion för Assad-famil­jens kla­ner inom den ala­ou­tis­ka rikt­ning­en lyc­ka­des man hål­la sam­man Syri­en med mas­sivt stöd från Sov­je­tu­ni­o­nen, sena­re Ryss­land trots det sto­ra debaclet 1973 då Golan-höj­der­na strax söder om Damas­kus för­lo­ra­des. Isra­el ocku­pe­rar dem sedan dess.

Majo­ri­te­ten, unge­fär 60 pro­cent av den syris­ka befolk­ning­en är sun­ni-mus­li­mer, dvs reli­giöst befryn­da­de men alls inte sla­viskt bero­en­de av tros­frän­der i Sau­dia­ra­bi­en och Qatar. Sett med Assa­dre­gi­mens ögon kan man häv­da att den skick­ligt lyc­ka­des spe­la ut majo­ri­te­ten till gagn för mino­ri­te­ter­na, shia, inkl ala­oui­ter, kur­der och krist­na.

Efter att under fem vec­kor i Beirut med avstic­ka­re till Damas­kus, ha lyss­nat till ara­bis­ka ana­ly­ti­ker och diplo­mat­kol­le­ger tror jag att den syris­ka revo­lu­tio­nen, som inled­des i mars 2011, gått i stå eftersom fle­ra mino­ri­te­ter inte velat/​förmått göra gemen­sam sak med den huvud­sak­li­gen sun­ni­mus­lims­ka majo­ri­te­tens revo­lu­tio­nä­ra strä­van.

Ett exem­pel på hur Assa­dre­gi­men utnytt­jat sitt inter­na mili­tä­ra över­tag är att sol­da­ter­na i armén pré­cis som i befolk­ning­en i övrigt består av unge­fär 60 pro­cent sun­ni­ter. Men des­sa har inte fått del­ta i de ope­ra­tio­ner som inletts med mas­siv flyg­bomb­ning. Det är först sedan stä­der och stads­de­lar ”ren­sats” med flyg­at­tac­ker, som man släppt fram sun­ni­tis­ka sol­da­ter som då inte stött på hårt mot­stånd. Hade de del­ta­git tidi­ga­re hade de san­no­likt väg­rat resa vapen mot sina tros­frän­der.

Den frans­ke FN-ambas­sa­dö­ren häv­da­de i bör­jan av augusti i år att ju läng­re inbör­des-kri­get pågår, desto fle­ra ”fri­vil­li­ga” kom­mer att vil­ja läg­ga sig i utveck­ling­en i Syri­en. Hiz­bol­lah i Liba­non, sun­ni­ter i Qua­tar och kung­a­dö­met Sau­dia­ra­bi­en ger syn för sägen. Och sala­fis­ter, mörk­sens män som gjort sto­ra land­vin­ning­ar i Egyp­ten och Tuni­si­en, låter nu enligt sam­stäm­mi­ga rap­por­ter sina vapen tala i Syri­en.

Kofi Annan, FN-med­la­ren som gav upp, sade härom­da­gen i en inter­vju med en svensk jour­na­list att det inte finns en väp­nad lös­ning på kri­get i Syri­en. Endast en för­hand­lings-lös­ning ock­så med rysk och kine­sisk med­ver­kan kan få slut på kri­get. Jag hål­ler med, men som jag skall bely­sa sena­re är det knap­past tro­ligt att des­sa båda veto­kra­ma­re i säker­hets-rådet skul­le vil­ja se en fred­lig utveck­ling.

Att För­en­ta sta­ter­na och EU, inkl Sve­ri­ge så länge stöd­de SNC, Syri­an Natio­nal Council, en exil­or­ga­ni­sa­tion bestå­en­de av gam­la poli­ti­ker med låg repre­sen­ta­ti­vi­tet och med ringa kun­skap om utveck­ling­en dag för dag på mar­ken i Syri­en har inte hel­ler bidra­git till att en fred­lig lös­ning främ­jats. Kanske kan det nya råd som till­kom i Doha för någ­ra vec­kor sedan och som nu stöds aktivt av Frank­ri­ke, den gam­la kolo­ni­al­mak­ten i Syri­en och Liba­non, både vara mera repre­sen­ta­tivt och där­för bli ett mera aktivt bidrag till för­hand­lings­lös­ning­ar. Att det är de som rör sig på mar­ken i Syri­en och inte exil­or­ga­ni­sa­tio­ner, som kom­mer att fäl­la avgö­ran­det när det en gång kom­mer är givet, säger alla jag träf­fat.

Liba­non

Ock­så Liba­non är på många sätt en fai­led sta­te. Frå­ga frans­ka diplo­ma­ter och ame­ri­kans­ka sol­da­ter. Och anhö­ri­ga till dem som döda­des och såra­des all­var­ligt under inbör­des­kri­get 1975 till 1990. Eller alla de som såg Beiruts down town för­svin­na först av artil­le­ri­eld och sena­re av gräv­sko­por. I Liba­non vågar man inte göra en ny folk­räk­nig för då skul­le man upp­täc­ka det alla vet, näm­li­gen att den krist­na delen av befolk­ning­en krympt dras­tiskt rela­tivt den mus­lims­ka. Den liba­ne­sis­ka armén består av huvud­sak­li­gen sun­ni­tis­ka sol­da­ter, ofta rekry­te­ra­de i lan­dets nor­ra del (Tri­po­li och Akkar) .Majo­ri­te­ten i offi­cerskå­ren är emel­ler­tid kris­ten. Risk för att den splitt­ring som råd­de under inbör­des-kri­get upp­re­pas är inte för­sum­bar. San­no­likt har Hiz­bol­la­hs väp­nan­de styr­kor stör­re slag­kraft än lan­dets regul­jä­ra armé.

Man kan säga att när Syri­en – änt­li­gen tving­a­des läm­na Liba­non efter mor­det på Rafik Hari­ri 2005 så för­svann det mode­re­ran­de infly­tan­de – på gott och ont – som Assad-regi­men haft på Liba­non. När nu Assa­dre­gi­men i Syri­en inte läng­re kan balan­se­ra, eller mera dras­tiskt uttryckt, läg­ga ett kraft­fullt mili­tärt lock på vad som sker mel­lan krist­na mili­ser och Hiz­bol­lah krigs­makt så har fäl­tet åter läm­nats öppet för ett nytt kaos i Liba­non.

Tar sun­ni­mus­lims­ka kraf­ter giss­lan i Syri­en klip­per shi­i­ter till med sam­ma mynt mot sun­ni­ter i Liba­non. För att ska­pa kaos stäng­er shi­i­ter vägen till flyg­plat­sen i Beirut och vill man ska­pa frik­tio­ner och stopp i tra­fi­ken mel­lan Beirut och Damas­kus eller vice ver­sa så ska­pas frik­tio­ner på fle­ra håll i Bekaa­da­len, Hiz­bol­la­hs urhem. Där går huvud­vä­gen mel­lan Beirut och Damas­kus.

Det är tro­ligt att när en kraf­tig ladd­ning med en bil­bomb spräng­des vid Sas­sin­tor­get i den krist­na delen, Ash­ra­fi­eh av Beirut så var det ett slag mot den anti­sy­ris­ka, pro­väst­li­ga 14-mars- alli­an­sen bestå­en­de av sun­ni och någ­ra krist­na grup­pe­ring­ar. Om man vill kan bil­den kom­pli­ce­ras ytter­li­ga­re genom att peka på att det ock­så finns krist­na grup­per som är prosy­ris­ka . Det var en sig­nal om att de poli­tis­ka kraf­ter som vill ta mak­ten från den rege­ring i vil­ken Hiz­bol­lah har ett stort infly­tan­de bör tän­ka efter innan de dri­ver fram ett nytt inbör­des­krig .

Att Lau­rent Fabi­us med vac­kert tal i Beirut om stöd för de krist­na i Liba­non eller påven på besök där i sep­tem­ber skul­le kun­na påver­ka utveck­ling­en i posi­tiv rikt­ning i Liba­non har i var­je fall jag svårt att tro. ”Hur många strids­vag­nar har påven” och för vil­ka gre­kisk-orto­doxa eller arme­nisk­krist­na i Liba­non utgör han rät­te­snö­re eller inspi­ra­tör?

Isra­el

Tar sun­ni­mus­lims­ka kraf­ter över i Syri­en står Hiz­bol­lah utan för­sörj­nings­länk mel­lan Iran och söd­ra Liba­non. Fler än jag tror dock att Hiz­bol­lah kla­rar sig väl på egen hand med en solid rekry­te­rings­bas bland de fat­ti­ga i Bekaa­da­len och fram­förallt i Tyrus och Sidon,      d v s i områ­det mel­lan väst­ra och söd­ra Beirut och grän­sen mot Isra­el. Att det finns de som i Assad-regi­mens sön­der­fall gär­na ser en upp­trapp­ning av kris­tem­pe­ra­tu­ren i tri­ang­eln Isra­el  /​  Liba­non /​  Syri­en visa­des härom­da­gen då Assa­dre­gi­men inte lyc­ka­des för­hind­ra att de isra­e­locku­pe­ra­de Golan­höj­der­na besköts.

Det har tjä­nat både Isra­el och Syri­en väl att inte ett skott har avlos­sats mel­lan de båda län­der­nas krigs­mak­ter sedan demar­ka­tio­nen efter kri­get 1973. Att Isra­el och Syri­en trots bit­ter fiend­skap och i avsak­nad av freds­av­tal trots allt och fort­fa­ran­de kan sam­ar­be­ta med UNDOF (Uni­ted Nations Demar­ca­tion Obser­ver For­ce) som mel­lan­hand visas av att syris­ka för­band med UNDOF:s god­kän­nan­de gick in på Golan och ren­sa­de upp de syris­ka rebell­för­band som bru­tit vapen­vi­lan mel­lan Syri­en och Isra­el.

Tur­ki­et

Man vill gär­na tro att Tur­ki­et med en stark krigs­makt, en sun­ni­mus­limsk majo­ri­tet och en krym­pan­de sym­pa­ti för Isra­els age­ran­de i regi­o­nen, skul­le utgö­ra en tung­vik­tig aktör i Syri­en för att åstad­kom­ma en för­hand­lings­lös­ning.

Men och det­ta är ett starkt men, Tur­ki­et har and­ra intres­sen i regi­o­nen ock­så, näm­li­gen att hål­la kur­dis­ka auto­no­mi­strä­van­den stång­en. Lik­som i Iraks nor­ra delar kring Erbil är gräns­trak­ter­na på den syris­ka sidan av grän­sen mot Tur­ki­et domi­ne­rad av kur­der. Man behö­ver inte skräm­ma med nam­net Öca­lan för att för­stå att det sista man i Tur­ki­et öns­kar är en väx­an­de auto­no­mi för kur­der­na i nor­ra Syri­en, en auto­no­mi som skul­le stöd­ja sam­ar­bets­strä­van­den mel­lan kur­der­na där och de i Irak, i Iran och all­ra värst, sett med Anka­ras ögon, i Tur­ki­et självt.

Av skäl som har att göra med den kema­list­tur­kis­ka skräc­ken för kur­disk själv­stän­dig­het kan man knap­past vän­ta sig mera aktivt del­ta­gan­de på tur­kisk sida för att åstad­kom­ma en lös­ning i Syri­en. Det är ändå beröm­värt att man i Tur­ki­et med huma­ni­tärt enga­ge­mang hit­tills bistått de många flyk­ting­ar­na som kom­mer till Tur­ki­et från Syri­en.

Sau­dia­ra­bi­en m fl

Jag betviv­lar att Riy­adh har ett stra­te­giskt intres­se av Syri­en. Där­e­mot har kung­a­dö­met som stö­der sig på den mest kon­ser­va­ti­va, kvin­no­fi­ent­li­ga for­men av islam, wha­ha­bis­men sam­ma strä­van i Syri­en som i Bah­rain, näm­li­gen att ge shi­i­ter­na i des­sa båda län­der mins­kat infly­tan­de. Shi­i­ter ses på goda grun­der som stöd åt det all­var­li­gas­te hotet mot sun­ni­tisk islam, näm­li­gen aya­tol­la­h­re­gi­men i Iran.

Ryss­land och Kina

Syrisk följ­sam­het mot Ryss­land är garan­tin för att Ryss­land inte bara skall behål­la en hamn i Medel­ha­vet . Den av ryskt mari­nin­fan­te­ri hård­be­va­ka­de ham­nen i Tar­tus, strax norr om grän­sen till Liba­non, är vik­tig för Ryss­lands fot­fäs­te i regi­o­nen och san­no­likt den plats var­i­från Assad en dag kan fly till Ryss­land. Allin­sen mel­lan Mos­kva och Damas­kus är grun­den för att Ryss­land alls skall kun­na öva infly­tan­de på utveck­ling­en i Mel­lan-östern. Under Nas­sers tid i Egyp­ten hade Sov­je­tu­ni­o­nen två pela­re för dro­it de regard i regi­o­nen, nu åter­står endast Syri­en.

Hur länge kan Ryss­land och Kina sat­sa på fel häst, ådra sig världs­sam­fun­dets avsky för att de blun­dar för den syris­ka befolk­ning­ens död och lidan­den och för att lan­det för­öds, frå­gas ofta i Väst­värl­den – ock­så av dem som med öns­ke­tän­kan­de i Sve­ri­ge hop­pas att FN skall utgö­ra en garant för fred och för att mänsk­li­ga rät­tig­he­ter respek­te­ras.

För Ryss­land och i någon mån Kina är såda­na reso­ne­mang endast uttryck för mot­si­dans van­makt: den van­makt som föl­jer i spå­ren på ame­ri­kansk ned­gång och krym­pan­de infly­tan­de inte bara i Mel­la­nöstern samt på Euro­pas oför­måga att se om sitt eget hus och som där­för sak­nar både för­må­ga och vil­ja att pro­ji­ce­ra någon makt över dem som bor­de ta sitt för­nuft till fånga i Syri­en.

För Ryss­land är Syri­en ett utmärkt områ­de för kris och krig för att hål­la Väst­värl­den, om man kan tala om den som en homo­gen stor­het, bor­ta från infly­tan­de.

Det finns ett annat skäl för rysk och ock­så kine­sisk för­stå­el­se för Assad-regi­mens belä­gen­het. De båda jät­te­sta­ter­na hyser en väl­grun­dad oro för att ara­bisk vår, regi­o­na­la auto­no­mi­strä­van­den och reli­giös glöd skall spri­das till befryn­da­de grup­per i Ryss­land och Kina.

Ryss­land har en stor mus­limsk befolk­ning. Med en krym­pan­de euro­pe­isk befolk­ning väx­er den mus­lims­ka rela­tivt sett – och det­ta inom en gans­ka nära fram­tid.

I Kina vär­nar man själv­fal­let om sin veto­rätt i säker­hets­rå­det, men en vän har klokt påpe­kat för mig att för kine­ser­na vore det livs­far­ligt om prin­ci­per som  respon­sa­bi­li­ty to pro­tect och huma­ni­ta­ri­an inter­ven­tion vin­ner bur­skap i folk­rät­ten. (I Sve­ri­ge använ­der vi begrep­pet folk­rätt som om det vore en rätt för fol­ken när det i själ­va ver­ket är en sta­ter­nas rätt, åtminsto­ne inom ramen för FN-syste­met.)

Isra­el och Iran

Egent­li­gen hör inte des­sa båda län­der till grun­de­kva­tio­nen om Syri­en och Liba­non. Men för mig fram­står de som bära­re av det exi­sten­ti­el­la hotet, hotet om en kärn­va­pen-kon­flag­ra­tion bara fyra tim­mars flyg­re­sa från Frank­furt.

En syrisk kol­laps, Hiz­bol­la­hs mono­ma­na Isra­el­hat, Irans kärn­va­pen­pro­gram och Bibi Neta­ny­a­hus flyg­skram­mel mot Irans kär­ne­ner­gi­pro­gram är till­räck­ligt star­ka hot för att man ibland kan som­na oro­lig. (Läget är långt mera explo­sivt och oför­ut­säg­bart än när Isra­el gjor­de det för­ra gång­en, bom­ba­de sön­der Sad­dam Hus­se­ins kärn­re­ak­tor i Osi­rak år 1981. ) Att Barak Oba­ma skul­le lyc­kas hål­la till­ba­ka ett Isra­el som har bestämt sig för att slå till mot Iran hål­ler jag för ute­slu­tet.

Sker det kom­mer de radi­o­ak­ti­va mol­nen från Tjer­no­byl att fram­stå som par­fym .

Jag säger som en annan svensk för­fat­ta­re: ”det är synd om män­ni­skor­na” — John H

Det är inte möjligt att kommentera just nu.