Framtidens energikälla?

5 januari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Framtidens energikälla?
Framtidens energikälla?

Författare: Erik Bergström, Mindmap AB

I mitt förra inlägg i SMOG skrev jag om kall fusion som är ett hett område och om de italienska forskarna som tagit fram en, enligt egen utsago, fungerande process. Denna ”nya” typ av energiframställning är mycket i ropet, åtminstone inom vissa delar av forskarvärlden och viss industri. Kärt barn har som bekant många namn och det finns ett antal benämningar som florerar på nätet. Förutom Cold Fusion förekommer e-cat, Low Energy Nuclear Reaction (LENR), för att nämna några. Sökningar på Goggle ger ett väldigt stort antal träffar och det finns en mängd hemsidor som mer eller mindre seriöst diskuterar detta. Vad man slås av är att det finns en väldig polarisering angående för det första trovärdigheten i tekniken/processen och för det andra seriositeten hos vissa aktörer inom området.

Vad gäller tekniken och processen finns ett antal mycket skeptiska forskare och vetenskapsmän som hävdar att detta inte kan fungera såsom det beskrivs av aktörerna. Man hävdar att det är omöjligt att detta fungerar då principen i grunden bygger på att man får ut mer energi än den som tillförs, dvs. en perpetum mobile, vilket skulle strida mot alla kända fysikaliska lagar. Denna sida av forskar-teknikersamfundet är oerhört skeptiska och anser att det är rena bluffen fabricerad av lycksökare och sensationsmakare.

De som förespråkar den nya tekniken hävdar i många fall att det kan förekomma processer och reaktioner som bygger på samband som inte nödvändigtvis är kopplade till kända fysikaliska lagar, dvs. att det kan finnas andra ännu icke kända mekanismer som faktiskt gör att detta fungerar. Man hävdar att vi inte kan titta för snävt på detta utan att teknikerna faktiskt behöver vara öppna för processer som vi ännu inte kan förklara. Denna sida av samfundet kan dock ibland liknas vid en halleluja-rörelse där ett mirakel har skett i så motto att den nya tekniken kommer att lösa alla jordens energiproblem på sikt.

Belackarna av tekniken pekar som sagt inte bara på att den strider mot alla kända fysikaliska lagar, man får dessutom vatten på sin kvarn i och med att ett antal aktörer inte förefaller helt seriösa, eller i varje fall inte framställs som seriösa.

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är en aktör en italiensk forskare, Rossi, som demonstrerat fungerande prototyper, bland annat för Ny Teknik. Efter vissa initiala besvärligheter med licenser i Europa for ett grekiskt företag, körde de igång med stora planer i USA för kommersiell framställning av energienheter för bostäder. Projektet har dock försenats ett antal gånger, en ”kommersiell” anläggning levererades till en avdelning för utvärdering av ny teknik inom USAs försvarsmakt fungerade inte; när en enhet skulle certifieras gav den betydligt mindre energi än utlovat; USAs strålningsmyndighet ifrågasatte säkerheten i och med eventuell risk för strålning, etc.

Projektet har således försenats och ifrågasatts ett antal gånger under det senaste året. Rossi låter sig dock inte nedslås utan hävdar att han utvecklat den tidigare tekniken med en nästa generation av e-cat. I detta sammanhang är det intressant att notera att Vetenskapens värld i SVT härom dagen (den 17.dec)  sände ett längre inslag om Rossi och hans e-cat-teknik. I inslaget fick såväl belackare som förespråkare komma till tals. Säga vad man vill om seriositeten i Rossis projekt, men uppenbarligen tycker SVT att den är så intressant att man presenterar det. Programmet finns i SVT Play för den som vill titta.

Att det trots allt inte bara är en teknik som attraherar lycksökare och sensationsmakare vittnar trots allt ett ganska stora antal företag och universitet runt om i världen som forskar och utvecklar processer inom LNER, även om de inte alls fått den publicitet som Rossi och hans kollegor erhållit. Exempelvis Toyota och Mitsubishi har flera utvecklings- och forskningsprojekt som man satsar ganska stora belopp i. En del av dessa projekt utgår från resultatet av det arbete som en japansk forskare, Iwamura, gjort under ca 14 år. LNER är således inte alldeles nytt inom forskarvärlden.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg har Rossi patentsökt sina processer och metoder. En annan väg att gå i det avseendet, och i synnerhet som detta alla fall delvis är banbrytande teknik som kräver mycket arbete, är att göra som många datorprogramsutvecklare gjort i många år, dvs. att köra ”Open Source”.

En annan italiensk forskare inom detta område, Celani, har gjort precis så. Han har byggt en testcell enligt LNER-tekniken och lagt ut på nätet allt som han gjort, ifrån specifikationen för att bygga cellen till testresultat. Tanken från hans sida är att andra utifrån hans arbete ska hjälpa till att utveckla den samtidigt som det ska bevisa att tekniken fungerar. Celani släpper således allt fritt för var och en att använda. Det är i sig en intressant tanke att vi i framtiden kanske samarbetar ohindrat över världen med att utveckla även fysiska lösningar och inte bara datorprogram. Detta i kombination med så kallade 3D-skrivare som kan producera fysiska komponenter öppnar för mycket intressanta möjligheter i framtiden.

Som avslutning vill jag bara nämna en annan aktuell händelse. Jag har via mitt företag ett närmre samarbete med en byrå i Hagfors och har därifrån fått en viss inblick i vad vår miljökämpe? Björn Gillberg har arbetat med under ett antal år. Jag har även hjälpt en av uppfinnarna till den bakomliggande tekniken med en del teknikundersökningar. Björns tanke är att bygga en anläggning i Hagfors för framställning av biobränsle, i synnerhet metanol, från spill vid skogsavverkning. Enligt Björn kan vi med denna typ av anläggningar göra oss oberoende av olja i framtiden.

Det har gått ganska trögt med byggandet av anläggningen av anledningar som är ganska oklara men man kan anta att finansiering är ett problem. I sammanhanget kan också sägas att det är mycket oklart vad kostnaden för framställning av metanol från skogsspill skulle bli. Bara att plocka ut spillet från skogen och frakta det till produktionsanläggning torde medföra ganska stora kostnader och delvis ny transportteknik.

Nåväl, nu förefaller det som tålamodet (pengarna?) tagit slut för Björn Gillberg. I dagens Svenska Dagbladet har stora annonser publicerats i både huvuddelen och i näringslivsdelen där man går till öppet angrepp mot regeringen för att de inte underlättar omställningen till fossilfri fordonsflotta, vilket skall vara uppnått till 2030. Enligt annonsen skulle denna omställning möjliggöras/underlättas av ovanstående teknik för metanolframställning och Björn Gillberg kräver att regeringen vidtar kraftfulla åtgärder för detta, i form av skattebefrielse av alla biodrivmedel omedelbart samt att garantera skattebefrielse under 15 år. Med dessa åtgärder anser Björn att investeringarna, jobben och energisäkerheten kommer i Sverige och at vi kan uppnå de satta målen.

Själv känner jag mig ganska skeptisk till detta då tidigare liknande åtgärder i form av skattelättnader för vissa drivmedel, vissa speciellt energisnåla fordon, vissa specifika tekniska lösningar, etc. inte visat sig ge de önskade effekterna, och att konkurrensen i många fall snedvridits. Jag tycker absolut att staten ska vara aktiv i att driva Sverige mot ett energismartare Sverige där vi minskar vårt beroende av fossila bränslen, men jag tycker att historien visar att detaljstyrning inte fungerar och i synnerhet inte styrning via skattesubventioner.

Kommentera gärna det ovanstående.

Det är inte möjligt att kommentera just nu.