Domedagen.

25 januari, 2013
Kommentarer inaktiverade för Domedagen.
Domedagen.

För­fat­ta­re: Göran Fren­ne, Salz­git­ter Man­nes­mann (Scan­di­na­via) AB

Jag får gra­tu­le­ra alla Smog-läsa­re som över­levt värl­dens under­gång som enligt Maya-indi­a­ner­nas kalen­der skul­le ha inträf­fat kloc­kan 11.11 den 21 dec 2012. Alla reli­gi­o­ner på jor­den ver­kar befat­ta sig med att värl­den, så som vi kän­ner den, kom­mer att gå under, vare sig det kal­las för Rag­narök eller den Ytters­ta Domen. Den mänsk­li­ga värl­den är full av dome­dags­pro­fe­ti­or.

Nu senast har vi drab­bats av ”peak-oil”, tron på att om vi inte har till­gång till i stort sett nuva­ran­de mäng­der olja så går världs­e­ko­no­min under. Det är en van­lig upp­fatt­ning bland värl­dens ”mil­jömup­par”.

För det förs­ta är det osan­no­likt att vi verk­li­gen befin­ner oss i när­he­ten av den max­i­ma­la pro­duk­tio­nen av olja, för det and­ra är det helt irre­le­vant så länge olja bara är en av många ener­gikäl­lor. För att ”mil­jömup­par­nas” dome­dags­pro­fe­ti­or ska kun­na slå in, och för att de ska kun­na räk­na ut när det sker, för­ut­sätts en tek­no­lo­giskt sta­tisk värld där ing­en tek­nik­ut­veck­ling sker. Pro­ble­met är emel­ler­tid att en sådan värld ald­rig har exi­ste­rat och hel­ler ald­rig kom­mer att exi­ste­ra.

För 10 år sedan kun­de ing­en före­stäl­la sig att USA skul­le bli net­to expor­tör av olja och gas vil­ket man nu är på väg att bli. Men det beror inte i förs­ta hand på att man hit­tat någ­ra nya fyn­dig­he­ter av olja eller fyn­dig­he­ter av något annat slag utan på en tek­no­lo­gisk utveck­ling. Man har lärt sig att utvin­na natur­gas från redan kän­da fyn­dig­he­ter av olje­skif­fer.

Genom att kun­na bor­ra först lod­rätt och sedan vika av i hori­son­tell rikt­ning, spräc­ka olje­skif­fern genom s.k. frac­king och pum­pa in åter­vin­nings­ba­ra kemi­ka­li­er kan man nume­ra utvin­na den gas som hela tiden varit lag­rad inne i olje­skif­fern.

Vår för­må­ga att för­ut­se fram­ti­den är myc­ket begrän­sad för att vårt tids­per­spek­tiv är för kort och vår före­ställ­nings­för­må­ga är för ringa.

Inte en enda av Japans alla skick­li­ga kärn­krafts­tek­ni­ker kun­de före­stäl­la sig ett rela­tivt enkelt orsaks­sam­band. Där en jord­bäv­ning först slår ut elför­sörj­ning­en och sedan får kärn­kraft­ver­ket i Fukus­hi­ma att plan­mäs­sigt gå ner i vilo­lä­ge men där kyl­sy­ste­men så små­ning­om slås ut av den tsu­na­mi som den ursprung­li­ga jord­bäv­ning­en orsa­ka­de.

Ome­del­bart efter kata­stro­fen var alla Japans poli­ti­ker eni­ga om att kärn­kraf­ten skul­le stäng­as ner för gott. Nu återstar­tar den nyval­da rege­ring­en de japans­ka kärn­kraft­ver­ken. Vår före­ställ­nings­för­må­ga är begrän­sad när det gäl­ler långa ked­jor av orsaks­sam­band men vår för­må­ga att anpas­sa oss till för­änd­ra­de lev­nads­vill­kor är desto stör­re.

Anpass­nings­för­må­gan beror på vår mång­fald. När mång­fal­den över­går i allt mer av enfald mins­kar anpass­nings­för­må­gan.

”Om alla tän­ker som che­fen är det inte många som tän­ker” låter en gam­mal mana­ge­ment devis. Sprid­ning­en i nor­mal­för­del­ning­en (Gauss-kur­van) ska­par flex­i­bi­li­te­ten och sta­bi­li­te­ten.

Alla eko­sy­stem som består av för många myc­ket likar­ta­de indi­vi­der ris­ke­rar att drab­bas av plöts­lig kol­laps. Den som nju­ter av att kän­na sig som gans­ka ”main stream” bör skän­ka en tack­sam­he­tens tan­ke till alla avvi­kan­de indi­vi­der som utgör en för­ut­sätt­ning för att det kan fin­nas något ”main stream” och för att det­ta ”main stream” över­le­ver lång­sik­tigt och inte drab­bas av plöts­lig kol­laps.

Värl­dens ener­gi­sy­stem är robus­ta för att de byg­ger på mång­fald: kärn­kraft, olja, gas, biobräns­le, kol, sole­ner­gi, vind­kraft, vat­ten­kraft o.s.v. Det pågår en stän­dig tek­no­lo­gisk utveck­ling inom alla delar av ener­gi­sy­ste­men. Värl­den går inte under om en ener­gikäl­la skul­le upp­hö­ra. Vi har and­ra ener­gikäl­lor även när vin­den moj­nar och solen går i moln.

Det är inte för inte som vi talar om näringsliv dvs. något som lever. Allt liv för­ut­sät­ter död. Ing­en varel­se kan leva utan att för­or­sa­ka död och inte utan att så små­ning­om själv dö. Där­för ingår kon­kur­sen som en väsent­lig del i den kapi­ta­lis­tis­ka mark­nads­hus­håll­ning­en men inte, väl att mär­ka, i plan­hus­håll­ning­en.

Är det en kata­strof att en djurart dör ut? Om inte dino­sau­ri­er­na gått under så hade män­ni­skan san­no­likt inte fun­nits på den­na jord.

Män­ni­skan har lik­som allt levan­de pro­blem med det sta­tis­ka. Det sta­tis­ka repre­sen­te­rar döden, det för­än­der­li­ga är själ­va livet. Tit­ta bara på modet — inte är klä­der­na nu så myc­ket bätt­re än de var för 10 eller 20 år sedan. Nej — de fles­ta klä­des­plagg i den rika värl­den slängs bort inte där­för att de är utslit­na i någon fysisk bemär­kel­se utan där­för att de inte läng­re är moder­na. Skön­he­ten lig­ger i det för­än­der­li­ga och det oför­ut­säg­ba­ra.

Trots alla dome­dags­pro­fe­ti­or har värl­den ännu inte gått under. För huvud­de­len av mänsk­lig­he­ten har för­ut­sätt­ning­ar­na för livet ald­rig varit så goda som nu. Jor­den har ald­rig varit här­li­ga­re och den blir ännu bätt­re imor­gon – Lev och Njut! Ännu är Dome­da­gen långt, långt bor­ta.

Göran F

Det är inte möjligt att kommentera just nu.