Det bästa av två världar

17 juni, 2012
Kommentarer inaktiverade för Det bästa av två världar
Det bästa av två världar

Författare: Nils Andersson

Återskapa kundernas förtroende för elmarknaden

Varför avreglerades elmarknaden?

Redan i EG:s vitbok om den inre marknaden från 1985 och i den svenska Produktivitetsdelegationens rapport (SOU1991:82) kom man fram till att fri handel över gränserna och en ökad exponering för marknaden skulle åstadkomma starkare ”drivkrafter och omvandlingstryck”. Tekniska handelshinder och de resterande tullhindren skulle bort. Ett antal sektorer inom samhällsekonomin pekades ut som överdrivet skyddade och därför som bromsklossar i utvecklingen. Särskilt utpekade sektorer var telekommunikationer, post, järnvägar, bank- och finansmarknaden samt el- och gasmarknaderna.

Beslut om en öppen svensk elmarknad trädde i kraft i januari 1996. Ett drygt år senare, i februari 1997, trädde EU:s elmarknadsdirektiv i kraft med regler för en gradvis marknadsöppning i Europa. Genom avregleringen av elmarknaden skulle den sedan monopoltiden uppbyggda överkapaciteten tas bort och kostnaderna för att producera el skulle med hjälp av konkurrens minska.

Konsekvenser för elkunderna.

Avregleringen medförde att kostnaden för transport av el, nätavgiften, bröts ut från den konkurrensutsatta delen av elmarknaden. Detta innebär att den konkurrensutsatta delen av elmarknaden, produktion och elhandel i princip inte har någon transportkostnad. Vid fysiska begränsningar i framför allt högspänningsnäten kan det dock uppstå olika marknadspriser i olika områden.

I Sverige har SvK från och med november 2011 indelat landet i fyra elområden, Luleå, Sundsvall, Stockholm och Malmö.

Elkunderna får betala två separata elräkningar, vilket inte bidragit till förståelsen för hur elmarknaden fungerar. Elkunden är hänvisad till sin lokale nätägare för att betala nätavgiften. Nätägaren har monopol på leverans av el till sina nätkunder.  Prissättningen övervakas av Energimarknadsinspektionen som är en statlig myndighet.

Utöver nätavgiften måste alla elkunder välja en elleverantör. Det finns många elhandlare att välja mellan och alla har dessutom ett flertal olika kontraktsförslag som elkunderna kan välja mellan. Alla dessa valmöjligheter har inte heller bidragit till att elkunderna känner förtroende för elmarknaden. Har man till exempel valt ett fast treårskontrakt och de rörliga priserna blir lägre känner men sig lurad och har man valt ett rörligt pris och det blir en vinter med höga elpriser då känner men sig ordentligt lurad.

Dessutom betalar elkunderna en elskatt som före avregleringen var 9 öre/kWh. I dag betalar elkunderna drygt 28 öre/kWh i elskatt.

På samtliga tre delar av elpriset, elhandel, nätpris och elskatt, betalar elkunderna moms. Elkunderna betalar alltså moms även på elskatten vilket torde vara en unik dubbelbeskattning.

Vad är det som gått så snett? Varför är inte elpriserna lägre nu än före avregleringen? Går det att förändra elmarknaden?  För att svara på dessa frågor måste man bena upp elmarknaden i sina olika komponenter.

Före avregleringen

Före avregleringen tog elbolagen ett pris som baserades på samtliga kostnader och en som bolaget självt tyckte skälig vinst. En vinst som var avsevärt lägre än de vinster man ser i dag hos de stora elbolagen. I kostnadsmassan ingick förutom drift och underhållskostnader även kostnader för investeringar både gjorda investeringar och framtida. De stora elbolagen, ca 10 stycken, samverkade för att investera i nya anläggningar som behövdes för att upprätthålla en god leveranssäkerhet.

Kunderna kunde känna sig trygga i att det alltid fanns tillräckligt med el och att man aldrig behövde betala mer än vad det kostade att producera den. Det fanns dock två avgörande nackdelar med denna modell:

  1. Elbolagen byggde för många anläggningar. Trots att man samverkade för att uppnå en god leveranssäkerhet byggde man mer än vad som av leveranssäkerhetsskäl var nödvändigt. Detta gjordes bland annat eftersom man visste att man fick betalt för sina kostnader.
  2. Eftersom kunderna alltid betalade samtliga kostnader fanns inte heller något tryck på att minska drift och underhållskostnaderna.

I Thatchers England ledde detta till att elmarknaden privatiserades. För att kunna privatiseras måste elmarknaden först konkurrensutsättas.

I efterhand kan man konstatera att elpriserna i Sverige faktiskt blev lägre i förhållande till vad de skulle blivit om elmarknaden inte hade avreglerats. Med det konkurrenstryck som numera råder förhindras överutbyggnad av kapacitet vilket bedöms ge en lägre total produktionskostnad med ca 2 öre/kWh. Konkurrenstrycket har även lett fram till effektiviseringar i drift och underhåll vilka bedöms reducera kostnaden för elproduktionen med ytterligare ca 3 öre/kWh.

Efter avregleringen

Eftersom el är en synnerligen homogen produkt i användningsledet (det går inte att avgöra hur elen har producerats, en kWh el går inte att skilja från en annan kWh i användningsledet) ansågs den vara lämplig att konkurrensutsätta.

Marknadspriset på el bestäms enbart av utbud och efterfrågan av el. Kostnaden för att producera el har inte längre någon betydelse för marknadspriset på el. Den enda kostnaden som fortfarande är relevant är det totala systemets marginalkostnad. Denna marginalkostnad är oftast kostnaden för att producera el i en kolkondens anläggning. Konkurrensen har lett till att den rörliga produktionskostnad nu är lägre än före avregleringen vilket kommit alla elkunder till del. Dessutom betalas bränslepriset. Kol köps på internationellt effektiva råvarumarknader på vilka utbud och efterfrågan bestämmer priset. Produktionskostnaden för kolkondens varierar därför med kolpriset.

Samtliga aktörer på elmarknaden, (flera hundra), lämnar sin egen utbuds- eller efterfrågekurva till marknadsplatsen som i Norden är Nord Pool. Nord Pool summerar samliga utbudskurvor till en total utbudskurva och samtliga efterfrågekurvor till en total efterfrågekurva. Där den totala utbudskurvan och den totala efterfrågekurvan möts, ”marknadskrysset”, fastställs marknadspriset på el timme för timme på den s.k. spotmarknaden.

Varför är denna metod så effektiv och hur kommer det sig att marknadspriset blir lika med hela systemets marginalkostnad varje timme under året?  Det beror främst på att elmarknaden är så stor att ingen enskild producent kan utöva otillbörlig marknadsmakt vilket dessutom är förbjudet enligt konkurrenslagen. Varje producent bjuder ut all sin produktion varje timme. Producenten bestämmer själv hur mycket han vill ha betalt för sina olika produktionsanläggningar. Utbudskurvan utformas så att produktionsanläggningarna sorteras med stigande priser. Producenten vet inte i förväg hur högt marknadspriset kommer att bli. Utbudskurvan innehåller samtliga anläggningar från den billigaste till den dyraste. Den reglerbara vattenkraften som är en stor del på den nordiska elmarknaden värderas efter vad marknadspriserna förväntas bli när det lagrade vattnet ska tas ur de olika magasinen. Vattnet i varje magasin får på så sätt sitt eget värde, det så kallade vattenvärdet. Det är dessa vattenvärden som används i utbudskurvorna.

Utbuden lämnas före kl 12 varje vardag och består av 24 utbudskurvor, en för varje timme, för nästkommande dygn. När Nord Pool samlat in alla utbudskurvor och efterfrågekurvor sammanställs ett marknadskryss för varje timme. Först därefter vet alla marknadens aktörer vilka marknadspris som gäller för nästkommande dags 24 timmar.

Den enskilde producenten får producera den del av utbudskurvan som ligger innanför marknadskrysset. Den del som ligger utanför behövs inte för att täcka den aktuella förbrukningen och kommer därmed inta att tas i anspråk för produktion.

Konkurrensen på elmarknaden gör att marknadspriset pressas ner till det absolut lägsta vid varje given total efterfrågan. Därför blir marknadspriset alltid mycket nära systemets totala marginalkostnad. Det finns alltså ingen marginalkostnadsprissättning. Att marknadspriset blir lika med marginalkostnaden är i stället ett resultat av fungerande konkurrens.

Som komplement till spotmarknaden finns finansiella marknader med ett stort antal finansiella kontrakt som oftast avräknas mot spotpriset och som både producenter och elhandlare använder sig av för att prissäkra sig.

Kombinationen av att marknadspriset på spotmarknaden saknar transportkostnader, att det finns många aktörer på marknaden, samt att marginalkostnaden för att producera el varierar mycket leder till att marknadspriset på el på spotmarknaden blir mycket effektivt, men också volatilt på den nordiska elmarknaden.

Krav på utsläppsrätter

I och med att kravet på att ha utsläppsrätter för att få producera el i fossileldade anläggningar infördes i hela Europa 2005, steg kostnaden för att producera el i en kolkondensanläggning med ca 15 öre/kWh. Eftersom sådana anläggningar oftast ligger på marginalen steg marknadspriset på el med samma belopp.

Trots att vi i Norden har mycket lite kolkraft, i Sverige nästan ingen alls, steg marknadspriset på el även här med ca 15 öre/kWh.

Elbolagen i Sverige, som inte har några kostnader för utsläppsrätter, fick därmed en mycket högre vinst. Detta beror alltså inte på att elmarknaden inte fungerar utan på att den fungerar så väl att det inte går att värja sig för att marginalkostnaden steg när kravet på utsläppsrätter infördes.

I exempelvis Tyskland får dessutom elproducenterna sina utsläppsrätter gratis trots att marknadspriserna på el steg kraftigt. Först 2013 behöver de tyska elproducenterna liksom alla andra elproducenter i Europa betala sina utsläppsrätter.

Elbolagen kan inte själva påverka marknadspriset och därmed inte heller vinsten i elproduktionsledet. Införandet av krav på utsläppsrätter har alltså hittills lett till gigantiska förmögenhetsöverföringar från elkunderna till de stora kraftbolagen.

Elproducenternas ökade intäkter i Sverige på grund av utsläppshandeln har staten dock redan börjat ta tillbaka genom produktionsskatter på både vattenkraft och kärnkraft. Nu senast i förra årets budgetproposition höjdes vattenkraftsskatten.

Anledning till att politikerna beskattar kärnkraft och vattenkraft är att man är väl medveten om att konkurrensen på elmarknaden fungerar och att dessa produktionsskatter inte påverkar marknadspriset på el, åtminstone inte på kort sikt.

I stort sett samtliga forskare och experter på elmarknaden har sedan länge, genom ett stort antal undersökningar och forskningsrapporter, konstaterat att produktionsdelen av elmarknaden fungerar och att utbud och efterfrågan bestämmer marknadspriset på elmarknaden som på alla andra konkurrensutsatta marknader.  Marknadspriset blir lika med marginalkostnaden i hela systemet vilket är det yttersta beviset på att konkurrensen fungerar.

Detta är dock en klen tröst för elkunderna eftersom marknadspriset idag är betydligt högre än före avregleringen. Vi får fortsätta att bena upp elmarknaden.

Investeringar i ny elproduktion

Det högre marknadspriset på el ger incitament till att bygga nya anläggningar som inte släpper ut koldioxid såsom kärnkraft och storskalig vattenkraft. Det ger också incitament till effektiviseringsåtgärder i både produktion och konsumtion. Det är positivt även för elkunderna.

På framförallt kontinenten leder den hårda konkurrensen till att många äldre kolkraftanläggningar med dålig verkningsgrad slås ut och att investeringar i nya moderna kolkraftanläggningar med hög verkningsgrad effektivt bidrar till minskade koldioxidutsläpp. Även investeringar i moderna naturgasanläggningar med hög verkningsgrad leder till minskade koldioxidutsläpp globalt.

Ur kundsynpunkt leder effektivare drift- och underhållskostnader i moderna fossilanläggningar till att pressa ner marknadspriset på el eftersom dessa anläggningar kommer att ligga på marginalen i framtiden. Utöver drift- och underhållskostnader blir bränslekostnader och priset på utsläppsrätter avgörande för hur marknadspriset på el kommer att utvecklas. Bränslemarknaderna, kol och naturgas, är väl konkurrensutsatta vilket även marknaden för utsläppsrätter är. Vad man kan säga om hur framtida priser på utsläppsrätter kommer att bli är att ju mer koldioxidutsläpp som ska minskas, ju högre torde priserna på utsläppsrätter bli. Just nu är dock priserna på utsläppsrätter mycket låga på grund av den svåra ekonomiska krisen i Europa.

Stöd till förnybar elproduktion

En ytterligare förändring som skett i Europa är ett kravet på ny förnybar elproduktion i Sverige ska öka med 25 TWh till 2020 jämfört med 2003. Eftersom kostnaden för dessa anläggningar är högre än de förväntade marknadspriserna på el så måste stödsystem införas. I Sverige har vi ett certifikatsystem som ska ge tillräckliga incitament för dessa investeringar. Den som investerar i en ny förnybar elproduktionsanläggning får ett certifikat för varje producerad MWh el. Enligt elcertifikatlagen måste alla elhandlare köpa certifikaten enligt en i lagen fastställd kvot av sin elförsäljning. Därmed får elkunderna betala certifikaten på sin elräkning. Enbart elintensiv industri slipper betala för certifikaten.För elproducenterna är det summan av certifikatpris och elpris som avgör investeringarna i förnybar el. Konkurrensen leder till att de billigaste alternativen byggs först.

Certifikatkostnaden för kunderna är idag knappt 3 öre/kWh och är inbakad i elhandelspriset. Även denna hantering bidrar till att elkunderna har svårt att begripa hur elmarknaden fungerar.

Ökat utbud av elproduktion

Utbudet av el kommer alltså att öka i hela Europa. I Norden tillkommer dessutom ny kärnkraft i Finland och effekthöjningar av de svenska kärnkraftanläggningarna. Sammantaget kommer den nordiska elmarknaden att förstärkas avsevärt. Detta i sin tur leder till att marknadspriset på el pressas ner. Samtidigt kommer ökade kostnader för utsläppsrätter att verka åt andra hållet.

Mer andel förbrukning i prisbildningen på elmarknaden

För att prisbildningen på elmarknaden ska bli ännu effektivare bör elförbrukare ges möjlighet att delta. Enskilda elförbrukare måste ges tillfälle att via sina elhandlare teckna avtal om att få ”sälja tillbaka” den el man redan köpt om det visar sig att spotpriser och eller reglerpriser blir så höga att det är ekonomiskt motiverat att reglera ner elförbrukningen.

Dessa kunder måste ha timmätning om en aktiv nedreglering ska kunna verifieras. Om vi använder den 8 januari 2010 som exempel blev spotpriserna under tre timmar extremt höga, ca 1 000 €/MWh eller 10 kr/kWh. Om en eluppvärmd villa skulle reglerat ned sin elvärme dessa tre timmar och sålt tillbaka denna el till marknaden skulle villaägaren sparat drygt 200 SEK. En så kort nedreglering försämrar inte nämnvärt komforten. Villaägaren var förmodligen inte ens hemma dessa timmar.

Även kunder som köper el på fasta kontrakt bör ges möjligheter att ”sälja tillbaka” el när spotpriser och eller reglerpriser motiverar detta. Det behöver utvecklas tekniska och administrativa lösningar för att kunna åstadkomma incitament till sådana kortsiktiga regleringar.

Nu har vi kommit till förändringsförslag som underlättar för elkunden och som gör det möjligt för en elkund att aktivt delta i prisbildningen och därmed minska sina elkostnader.  Det är förstås långt ifrån alla elkunder som kan och vill bli så aktiva men det är ett steg i rätt riktning.

Låt oss nu titta på förslag till förändringar som verkligen har betydelse för merparten av elkunderna.

Elkundernas kontakt med elmarknaden

För närvarande pågår en utveckling mot en gemensam nordisk slutkundsmarknad. Alla kunder i Norden ska få möjlighet att fritt välja elleverantör bland alla elhandlare i Norden. I samband med denna reform diskuteras också att alla elkunder enbart ska ha en kontakt med elmarknaden.

De flesta elhandlare tycker att det är bäst att elhandlaren blir kontakten med marknaden. Elhandlaren ska i så fall handla upp nättjänsten och förmedla endast en räkning till elkunden som innehåller alla komponenter, elhandel inklusive elcertifikat, nätavgift och elskatt samt moms på alltihop.

Flera nätägare tycker att den naturliga kontakten är nätägaren och att nätägaren kan förmedla en räkning som omfattar helheten inklusive elhandelsavgiften. Det verkar inte som att man i Sverige kan komma till en gemensam syn på denna fråga.

Om man enbart har kundens bästa för ögonen borde det naturliga vara att låta nätägaren ha kontakten med elkunden. De flesta elkunder för att inte säga alla torde vara införstådda med att man är ansluten till elmarknaden via sin lokala nätägare. Fysiskt är det så och det är även nätägaren som ansvarar för den lokala leveranssäkerheten. Inträffar det ett elavbrott känns det naturligt att kontakta nätägaren.

För att öka förståelsen för hur elmarknaden fungerar och för att börja återskapa ett förtroende för elmarknaden är det därför bra om den lokale elnätägaren blir elkundens enda kontakt med elmarknaden. Hela processen med att byta elleverantör skulle därmed försvinna. Mycket administrativt arbete skulle tas bort och varje nätägare skulle återfå fullständig kontroll över sin elförbrukning. Enbart de elkunder som vill vara med och reglera elmarknaden behöver nya elmätare med timvis mätning. Detta skulle avsevärt förbilliga införandet av nya elmätare. Den totala kostnaden för nätägarna och därmed nätpriset skulle bli lägre till fromma för elkunderna.

Utvecklingen mot allt mer intelligenta nätlösningar, Smart Grids, innebär också att elhandel och nätfunktioner måste förändras. Detta torde också underlättas om nätägaren blir kundernas enda kontakt med elmarknaden. Det finns åtminstone två olika modeller som skulle kunna återskapa fullständigt förtroende för elmarknaden med utgångspunkt i att nätägaren är elkundens enda kontakt med elmarknaden.

Nätägaren säljer el till spotpris

I samband med genomförandet av avregleringen diskuterades ett alternativ till dagens modell. Alternativet innebär att nätägaren som enda kontakt med alla sina kunder dagligen lägger bud på Nord Pools spotmarknad och levererar denna el till samtliga elkunder. Därmed garanteras kunderna att alltid få köpa sin el till marknadspris samtidigt som nätägaren inte tar någon marknadsrisk.

Kunder som vill försäkra sig mot höga elpriser kan teckna ”normala” försäkringsavtal med företag, elhandlare och eller försäkringsbolag, som är villiga att förmedla fasta kontrakt av olika slag.

Med denna modell bevaras den väl fungerande konkurrensen i produktionsledet samtidigt som kunderna garanteras rätt marknadspris samt möjlighet till prissäkringar.

Det blir ett avsteg från den strikta uppdelningen mellan nät och konkurrens på elmarknaden. Så länge nätägaren enbart får leverera el till spotpris torde det inte vara något problem. Denna modell måste dock godkännas av EU eftersom den strider mot elmarknadsdirektivet.

Nätägaren måste, om denna modell ska fungera, även handla upp elcertifikat. På elcertifikatmarknaden finns ingen transparent officiell spotmarknad men det torde inte vara omöjligt att ordna en sådan.

Single Buyer

Ett annat sätt att organisera nätägarna som enda kontakt med elkunderna skulle kunna vara att använda ett förslag som fanns med i diskussionerna om avreglering men som aldrig kom till användning nämligen Single Buyer. Det var Frankrike som var pådrivande att få använda Single Buyer i samband med avregleringen. En Single Buyer är en aktör, myndighet, som får i uppgift att handla upp all el för kundernas räkning på den konkurrensutsatta marknaden. Frankrike avstod senare från att använda denna möjlighet. I Sverige skulle systemoperatören Svenska Kraftnät (SvK) kunna få denna uppgift.

På Nord Pool lägger SvK i så fall varje dag bud på spotmarknaden som avser den totala förbrukningen av el i Sverige. På samma sätt gör systemoperatörerna i de övriga nordiska länderna. Marknadspriset på el på spotmarknaden blir därmed lika effektivt som i dag. På den finansiella elmarknaden kan både producenter och SvK prissäkra sig. Med en enda upphandlare av all el till kunderna kan dessutom SvK jämna ut elpriset under året och mellan åren så att kunderna slipper den volatila prisbildning som finns och kommer att finnas på spot- och terminsmarknaderna.

Även de differenser i elpriset som indelningen i elområden innebär kan SvK utjämna. Elområden är nödvändiga för att effektivisera producentmarknaden och ge incitament till att bygga ut stamnät och överföringsförbindelser till kontinenten. Däremot är det inte nödvändigt att elområdespriserna drabbar elkunderna. De elkunder som har möjlighet och vill delta i prisbildningen på producentmarknaden kan göra detta genom avtal med sin nätägare utan att detta inverkar på det utjämnade elpriset.

SvK som Single Buyer blir därmed en buffert mellan den volatila producentkraftmarknaden och kunderna. SvK får också i uppdrag att köpa in alla elcertifikat som behövs för att uppfylla kvotkravet i elcertifikatlagen. Kostnaden för el- och certifikatinköp samt för elskatt för SvK vidare till elkunderna via nätavgiften. Eftersom denna modell inte strider mot EUs elmarknadsdirektiv är den möjlig att inför i Sverige och i övriga Norden. Kanske blir den så bra att den införs inom hela EU.

Nu har vi kommit mycket långt på vägen att återskapa förtroendet för elmarknaden samt att ge elkunderna effektiva elpriser. Nu återstår endast att korrigera för övervinsterna som utsläppshandeln medför.

Utjämning av utsläppshandelns påverkan på elpriset

Som tidigare beskrivits så medförde införandet av krav på utsläppsrätter för att få använda fossila bränslen att elpriserna sköt i höjden och att en omfattande förmögenhetsöverföring från elkunderna till elproducenterna blev konsekvensen. Politikerna har förstått detta och infört produktionsskatter på både vatten- och kärnkraft. Dessvärre har dessa skatter inte kommit elkunderna till del.

Det är relativt lätt att beräkna vilken påverkan utsläppshandeln har på elpriset med utgångspunkt från priset på utsläppsrätter Eftersom kostnaden för utsläppsrätter kommer att öka torde det vara lätt att prognostisera hur mycket högre marknadspriset på el blir. Eftersom denna ökning ger ökade intäkter även för icke fossilbaserad elproduktion skulle en modell för utjämning kunna vara att utnyttja produktionsskatter för att kompensera för merkostnaden på marknadspriset på el. Dessa skatter överförs till SvK som ju är en statlig myndighet. SvK kan därmed reducera sina kostnader och minska sitt elpris till elkunderna via nätägarna.

På så sätt betalar elkunderna enbart för de kostnader som är förknippade med fossilanvändning i elproduktionen. Det högre elpriset är nödvändigt för att nya investeringar i fossilfri elproduktion ska komma till stånd. Kapitalöverföringen från befintliga koldioxidfria anläggningar kan därmed kraftigt reduceras eller helt elimineras. Det blir en tydlig koppling mellan kundens betalning och den verkliga miljönyttan. Därmed torde kundernas acceptans för högre elpriser bli större.

En förutsättning för att denna utjämning ska kunna införas är att produktionsskatterna enbart belastar befintlig produktion. En sådan differentiering kan strida mot EUs statsstödsregler. I så fall måste en ändring av EUs statsstödsregler införas. Redan idag pågår en sådan diskussion eftersom man inom EU uppmärksammat att utsläppshandeln leder till allvarliga konsekvenser för europeisk elintensiv industri. Man diskuterar att kompensera elintensiv industri för de höjda elpriserna till följd av utsläppshandeln med gratis utsläppsrätter. Detta förutsätter att man ändrar i EUs statsstödsregler.

Med förslaget kan alla kunder, om det anses politiskt intressant, enkelt kompenseras och således inte bara elintensiv industri.

Det är inte möjligt att kommentera just nu.